Svackor, djupa dalar & svarta hål

Hej finisar <3

Hoppas att allt är bra med er! Här har det varit lite svajigt den senaste månaden och det är en av anledningarna till att det varit tyst från mig här i bloggen.

Jag jobbade verkligen arslet av mig med den första revideringen av Små stjärnor i natten, ja manus 3 har äntligen fått ett namn 🙂 och efter att jag skickade in manuset till redaktören så var det som att all luft gick ur mig.

Kanske var det på grund av det som jag upptäckte varningstecknen för sent och när jag väl insåg vad som var på gång så hade jag redan fastnat i den nedåtgående spiralen. De senaste veckorna har jag spenderat med att försöka dämpa depressionen så att jag inte ska sjunka så långt ner i den och nu verkar det äntligen vara på väg att vända. Jag har ork och lust igen. Känslorna ligger inte precis vid ytan och tårarna ligger inte heller ständigt på lur längre.
I går när jag plockade fram manus 4 för att jobba på det en stund så kände jag mig till och med förväntansfull. Och det var samma sak idag igen. Så nu vågar jag ta mig för lite mer saker igen och inte bara ägna mig åt det nödvändigaste och saker som får mig att må bra. Som min familj, lilla vovven, läsa och binge titta på serier 🙂

Det är skit jobbigt när jag hamnar i dessa svackor, särskilt när jag dras ner så djupt i hålet som denna gång, men som tur är händer det allt mer sällan. Jag vet hur tecknen ser ut och brukar kunna styra undan innan jag kraschar. Jag antar att jag är en lärdom rikare nu. Att oavsett hur stressigt det är och oavsett hur gärna man vill hinna klart till deadline så måste man ta sig tid och lyssna på kroppen.

Jag pratar inte ofta om det här och jag har blivit en mästare på att visa upp en fasad ute bland andra, även under de tuffaste dagar. Men jag tyckte att det var dags att ta bladet från munnen och dela med mig om varför det ibland blir total radiotystnad här på bloggen.

Kram på er och ta hand om er <3