Jag trodde att detta med att skriva ett första utkast skulle bli lättare allt eftersom men tydligen inte för mig, för jag har så fruktansvärt svårt med att acceptera att det inte blir perfekt från första början. Att ett första utkast är just det … ett första utkast. Jag får verkligen kämpa med att inte fasta i detaljer och gå tillbaka och redigera hela stycken bara för att någon formulering inte känna helt hundra.
Medan jag skriver har jag en post-it lapp klistrad på datorn där det står: 
Så varje gång tvivlet viskar i mitt öra och får ångesten över att det jag skriver inte är perfekt att vakna till liv så läser jag orden på post-it lappen och tar några djupa andetag innan jag fortsätter att skriva på.
Hur känner ni inför att skriva första utkastet? Går det smärtfritt för er eller får ni kämpa som mig?
Hm… eftersom jag ännu inte kommit teoretiskt längre än till ett första utkast är det litet svårt att svara på. Ibland är det som att försöka fösa vatten uppströms – med utspärrade fingrar. Ibland går det undan som en bäck i vårfloden som forsar fram och svämmar över sina bräddar medan man skriker: ”Vänta! Vänta! Vänta! Jag hinner inte med!”. Eftersom man är rädd att missa att få med någonting som forsar genom ens hjärna innan ens snubblande fingrar hunnit få ned det på tangentbord och hårddisk innan det runnit ifrån en. Och ibland är det tvärstopp. Som en isbröt i Torneälv om våren.
Jag säger ett teoretiskt första utkast även om det känns litet skämmigt efter mer än fem år. För det är fortfarande ofullbordat. Det finns fortfarande några mindre hål i det, där texten ännu inte är skriven. Men däremot har jag under resans gång bearbetat texten i omgångar för att försöka få ordning på den. Vilket innebär att det finns partier som är i princip ”färdiga” att skicka in medan andra är mer ruffa och i behov av polering och omvårdnad.
Och någonstans i mitten av texten finns en tågurspårning.
Så, uthållighet – och en hel del jävlar anamma – är vad jag tror man behöver för att få ihop ett första utkast.
Och du slår huvudet på spiken igen 🙂 Jag kan bara hålla med. Det är bara att kavla upp ärmarna, sätta sig på stolen och skriva. Och inte ge sig förens man har ett utkast 🙂
Kram