Jag blev gravid med Prinsen när jag var 20 år. De första 6 månaderna mådde jag konstant illa och fick knappt i mig något så när det äntligen släppte åt jag som en galning. Det kunde lätt slinka ner en 200 grams chokladkaka om dagen + mat i alla konstellationer. Jag gick upp 30 kg den graviditeten. När Prinsen föddes hade jag svårt att acceptera att kroppen hade förändrats. Höfterna var bredare och jag hade fått ett litet häng på magen vid snittet. När Prinsen var 6 månader var jag tillbaka på min vikt jag hade innan jag blev gravid men jag åt fortfarande för mycket. När Prinsen inte ville amma mer vid 7 månaders ålder började vikten komma smygandes. Jag fortsatte att äta. Mat blev mitt sätt att hantera saker och ting. På 6 månader gick jag upp 10 kg. Dessa kilon har jag hittills inte lyckats bli av med utan har bara fortsatt att gå upp.
Jag blev gravid igen 2007 och vägde då 87 kg. 20 kg mer än vad jag vägde innan jag blev gravid med Prinsen. Under min andra graviditet gick jag upp 13 kg och tappade dem igen ganska direkt efter förlossningen. Men dessa 20 som jag har kvar till min vikt innan första graviditeten sitter som berget. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att gå ner i vikt utan att klara det. I början var jag så fokuserad på vikten, vilket även mina läkare var, att det var det enda som betydde något. Visade inte vågen minus så tappade jag lusten och började äta en massa skit igen. Där har vi mitt stora problem. Fel sorts mat, godis och läsk. Visst kan jag sluta med dessa, men så fort det börjar plana av eller motivationen tryter så faller jag tillbaka i samma spår igen och sen är jag fast.
Jag trivs inte i min kropp.
Detta är inte jag.
Jag är inte en person som väger 20 kg för mycket, har dubbelkaka och en mage som väller ut över byxkanten. Inte egentligen men det är den kroppen som jag befinner mig i just nu.
Jag vet att jag måste förändra mitt sätt att förhålla mig till mat. För jag kan träna hur mycket som helst utan att det händer något om jag inte ändrar kosten. Men det är lättare sagt än gjort. Jag har inte den disciplinen just nu. Jag vet att det bara är jag som kan ändra på mina vanor. Det finns ingen som kan göra det åt mig. Jag har levt så länge med detta matmissbruk, för det är vad det är och jag vet om det, att det är svårt att inte falla tillbaka i gamla vanor.
Min högsta önskan gällande mig själv är att jag ska kunna säga att jag trivs med min kropp. Att det du ser på utsidan stämmer med vad som finns på insidan.
This is (not) me!
