I dag skulle min pappa ha fyllt 58 år om han fortfarande funnits med oss. Han gick bort för 8 år sedan i en hjärtinfarkt. Trots att läkare var på plats snabbt och fick igång hans hjärta igen så drabbades han av syrebrist för länge och förklarades hjärndöd en vecka efter hjärtinfarkten. Det var nog en av de värsta veckor jag upplevt i hela mitt liv.
Pappa och jag hade ingen bra relation när han gick bort. Jag väljer att inte gå in mer i detalj på vad det berodde på. Vi hade inte pratat med varandra på nästan 1 år. Jag hoppades in i det sista att han skulle vakna upp så att vi skulle få en andra chans. En chans att glömma allt det som varit och bygga en ny relation där han var en del av mitt och sitt barnbarns liv (prinsen var 3 år gammal och hade bara träffat honom en handfull gånger). Men så blev det inte.
Tankarna finns alltid där, vad hade jag kunnat göra annorlunda, varför försökte jag inte lite mer att att ta upp kontakten, älskade han någonsin mig och mina syskon? Det är frågor som aldrig kommer att få ett svar.
Kvällen innan han dog åkte jag själv till sjukhuset. Jag hade inte tänkt att göra det men något inom mig sa att jag borde åka. Innan jag lämnade pappa den kvällen viskade jag i hans öra att jag förlät honom för allt som hänt och att jag älskade honom. På morgonen dagen efter ringde läkaren och talade om att han somnat in.
Jag hoppas och önskar att pappa har funnit frid.
Grattis på födelsedagen älskade pappa!
Jag och pappa på semester i när jag var 9 år. Vi var på Mallorca!
Pappa på Gran Canaria!
